Jag var en töntig pojke när Beverly Hills var som hetast, och kunde inte för mitt liv förstå varför Dylan ständigt satte sig i situationer som skulle kunna skada honom. Jag var nog lite för trygg i min uppväxt för att förstå mig på hur labila människor handlar, och framför allt för att tycka att det var ballt. Jag tyckte nog mest synd om honom för att ha mådde så dåligt jämt och ständigt.
Från början var ju tanken att Steve skulle vara den som drog alla trånande tonårsbrudar till sig, men efter bara några timmars inspelning insåg producenterna att det var fullkomligt omöjligt att få den smått debila Ian Ziering att någonsin bli en flickfavorit. Dessutom var karaktären så dåligt skriven att de helt enkelt var tvungna att skriva en ny roll för att locka till sig flickor. Fölaktligen uppstod produkten, legenden och konceptet Dylan.
Donna då? Tss, hon var ju så jävla präktig. Nej nej, jag var nog i hemlighet kär i Brenda. Jag vet, jävligt töntigt, men det har såhär i efterhand visat sig som ett vinnande val. Hon var ju den smått rebelliska i familjen Walsh, som annars hade passat perfekt som gästspel i Seventh Heaven.
Nej, Brenda var på något vis lite - jag betonar starkt LITE - ball, söt som socker och smart, varav det senaste nog inte lockade till sig så många tonårsgrabbar, men det bet i alla fall på mig. Dylans kvinnliga motsvarighet skulle väl vara Val, visst hon var sexig, men hade ju ett intellekt som en lobotomerad Frank Andersson.
Nej, Brenda fick det bli, om någon. Sen hade det ju varit ballt att ha Brandon som svåger också :D Fy fan va tunt det var med bra ungdomsserier... Vad kollar kidsen på idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar