Roliga getter

Ni har säkert redan hört om dem, och det är i ärlighetens namn ingen nyhet för mig heller, men de är icke desto mindre intressanta för det: dessa getter som svimmar när de blir uppspelta.

Man har alltså avlat fram en ras med getter som svimmar när de blir uppspelta, rädda eller på annat sätt adrenalinstinna. Tydligen skall man låta ett sådan djur gå och beta ihop med en flock med får. När så ett rovdjur kommer, så som "vargen" (detta djur benämns alltid i bestämd form, mycket märkligt), så kommer hjorden fly, men den stackars geten kommer att svimma i all uppståndelse, och vare sig den vill eller inte rädda resten av flocken genom att ofrivilligt offra sitt liv. Grymt, mycket evolutionistiskt inkorrekt och jävligt lustigt.



Jag kan tänka mig ett antal situationer då det skulle vara opraktiskt att besitta en sådan förmåga:
a) I den annars så avslappnade situationen (inte riktigt, nej) som man skall ha till att ligga med någon. Vilket får mig att undra, hur fan lyckas de para getter som hela tiden svimmar när de blir kåta? Att inte få upp den får liksom helt nya dimensioner.
b) Ett djur springer ut i vägen framför bilen när man kör. I värsta fall blir det färs av djuret och man själv blir förlamad från nacken och uppåt. I bästa fall är djuret som är på väg ut i vägen en get som svimmar när den blir rädd, och därför inte hinner ut i vägen riktigt innan den tuppar av. Jag klarar mig kanske oskadd, och geten också. Om inte vargen kommer alltså...
c) Vid diverse redovisningstillfällen. Den stammande killen är helt plötsligt inte den mest mobbade längre...
d) Tjaa, ni kan säkert komma på fler.


Peace out.

Linda Rosing är dum

Ja, jag vet att, pissa på Linda Rosing - och den där andra som är likadan, men har färgar håret brunt: DU LURAR INGEN! - är som att skjuta fisk i en tunna; inte så svårt. Jag blir upprörd över dessa totalt intelligensbefriade människors framfart genom svensk tv. Vad är egentligen underhållningsvärdet i att se Linda Rosing leta efter en ny kille?

Jag hade velat se henne lösa en ytintegral, eller planera ett byggprojekt. Det hade varit riktigt roligt. Tragiskt, men roligt.

C#

Ååååååååååååååhh! Fan va tråkigt med programmering. Jag vill verkligen inte sitta som en jävla Joltkola-drickande finnig fan och "knacka kod". Jag vill vara ute och businesskonsulta och prata med folk. Jag vill jobba på en övergripande nivå med kundkrav på produkter. Jag vill sköta projektplanering, prospektering och projektledning. Jag är fel man på rätt plats, eller rätt man på fel plats. Det här kan aldrig bli bra...

Baksidan av omorganisationen

I måndags hade vi ett re-cap möte i Stockholm för att sammanfatta läget sedan omorganisationen för drygt en månad sedan. Samtliga från Sverige var närvarande, med undantag för en person, som tydligen var ute i skogen och jagade älg. Mycket märkligt med tanke på att det bjöds pizza, tjeckiskt öl och diverse TV-spel (två bilspel och Singstar, samt senare på kvällen även Guitar Hero II).

Vi är numera indelade i fem delar:.

• Project Delivery, där är jag. Vi har ansvar för att ro implementationsprojekt, POCar ect i hamn, samt att jobba som accout managers mot de kunder vi redan har.
• Sales and Marketing, dessa är ansvariga för att sälja in nya projekt, samt anordna diverse arrangemang i samma anda.
  
• Echonomy and Finace är ansvariga för bokföring, redovisning, controlling etc.
  
• Software Development utvecklar vår produkt så att vi har något att sälja och implementera.
  
• Governace, det är högsta ledningen det.

I project delivery är vi ca 20 stycken, jag är en av dessa, och det är även Samuel. Jag pratade med Samuel under kvällen lite över en bit pizza och han, som för övrigt är en av de snällaste människorna i världen, var påtagligt bedrövad. Han hade innan omorganisationen jobbar med mycket stort fokus mot försäljning, men det hade inte funnits plats för honom på Sales and Marketing, det var helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart att ha så stor Sales-avdelning. Han tyckte att även jag var lämpad för försäljning snarare än att skriva kod i C#. Det kändes som om mina böner har blivit hörda - Samuel är för övrigt religiös, men dricker öl och festar som alla andra, skön snubbe - för det är verkligen så jag känner.

De kommande tre veckorna ska jag programmera (!) vilket verkligen inte är min grej. Samuel behöver inte programmera, men jag tyckte grymt synd om honom för jag vet hur kass det känns om man inte får syssla med det man vill. Hoppas inte att han slutar pga detta. Hoppas att han säger till och får en plats på Sales and Marketing istället.

peace.

Den svenska fegheten

Jag såg Magnus Betnér igår på centralen. Han är inte på något vis en idol, men han är jävligt bra som komiker och samhällskritiker samt verkar vara en rätt skön människa. Jag satte mig på bänken bredvid, men den svenska fegheten paralyserade mig och hindrade mig från att berätta för honom hur jävla bra jag tyckte att han är. Hade jag varit av någon annan nationalitet än svensk, möjligtvis inte heller finsk, så hade jag vågat ställa mig upp och fråga om jag fick bjuda honom på en kaffe.

Så jävla lam man är...

Läs gärna Betnérs blogg på http://www.magnusbetner.com/user_diary.php

Råkost

Jag var inte den som klagade på maten under mina tidigare år i skolan. Tvärt om var jag nog mycket uppskattande över det mesta jag blev utbespisad med. Någonting jag emellertid aldrig kom riktigt överens med var det som kallades råkost. Råkost var egentligen i grunden vitkål och morötter, vilket barn i allmänhet inte är överförtjusta i, men som är billigt och mättande - kanske även nyttigt, men det är här ovidkommande.

Handen på hjärtat, visst smakade det skit? Då och då försökte de lura oss med att röra ner en ytterst liten mängd mandarinklyftor i kålhelvetet vilket fick som resultat att det blev meterlånga köer till "salladsbordet" för att det var så in i helvete svårt att pilla ut mandarinklyftorna ur råkosten. Om man, gud förbjude, fick med en liten kålbit ändå så var ju hela talriken kontaminerad och man fick gå hungrig resten av dagen.

Nej, råkosten var ett djävluens påfund.

Varför var alla kära i Dylan respektive Donna?

Jag var en töntig pojke när Beverly Hills var som hetast, och kunde inte för mitt liv förstå varför Dylan ständigt satte sig i situationer som skulle kunna skada honom. Jag var nog lite för trygg i min uppväxt för att förstå mig på hur labila människor handlar, och framför allt för att tycka att det var ballt. Jag tyckte nog mest synd om honom för att ha mådde så dåligt jämt och ständigt.

Från början var ju tanken att Steve skulle vara den som drog alla trånande tonårsbrudar till sig, men efter bara några timmars inspelning insåg producenterna att det var fullkomligt omöjligt att få den smått debila Ian Ziering att någonsin bli en flickfavorit. Dessutom var karaktären så dåligt skriven att de helt enkelt var tvungna att skriva en ny roll för att locka till sig flickor. Fölaktligen uppstod produkten, legenden och konceptet Dylan.

Donna då? Tss, hon var ju så jävla präktig. Nej nej, jag var nog i hemlighet kär i Brenda. Jag vet, jävligt töntigt, men det har såhär i efterhand visat sig som ett vinnande val. Hon var ju den smått rebelliska i familjen Walsh, som annars hade passat perfekt som gästspel i Seventh Heaven.

Nej, Brenda var på något vis lite - jag betonar starkt LITE - ball, söt som socker och smart, varav det senaste nog inte lockade till sig så många tonårsgrabbar, men det bet i alla fall på mig. Dylans kvinnliga motsvarighet skulle väl vara Val, visst hon var sexig, men hade ju ett intellekt som en lobotomerad Frank Andersson.

Nej, Brenda fick det bli, om någon. Sen hade det ju varit ballt att ha Brandon som svåger också :D Fy fan va tunt det var med bra ungdomsserier... Vad kollar kidsen på idag?

Medelmåttan

Jag har sedan länge insett att jag inte är den dummaste av människor, men så sakteliga kommit till insikt i att jag inte heller är den absolut smartaste. Jag är inte heller den snyggaste, men är inte heller på något vis ful. Jag är inte den överdrivet sociala slemiga säljartypen, men inte heller programmerar-Lasse som är i så total brist på social kapacitet att han bara konverserar genom att byta ut alla o:n mot nollor och e:n mot treor och så vidare (ja, till och med i talspråk!).

Jag är kort och gott medelvägen i alla lägen, Mr. Avrage och lagom-mannen. Det finns ju för fan inget tråkigare än slätstrukna människor, vilket gör mig något fruktansvär tråkig - inte för tråkig dock, bara lagom tråkig. På det viset är jag ideal för statistiska experiment; istället för att fråga 3000 människor, så kan ni fråga mig!

Nej förresten, jag är nog lite bittrare än alla andra...

John Stark och PLM till vardags

Jag har precis konsumerat en bok. Det var en amerikansk bok, så givetvis var skiten så tjock att den nästan var tjockare än den var hög. Jag har hört att de amerikanska författarna ofta får betalt per skriven sida, vilket ju naturligt resulterar i enormt tjocka böcker. Förut fick de betalt per skrivet ord, men det byttes sedermera till dagens system då det resulterade i att författarna konsekvent delade på ord för att få råd mer den där extra feta Buicken.

Vidare var skiten så högtravande att jag blev alldeles kliig i fingrarna, vilket gjorde att den blev ännu svårare att ta sig igenom.

Templates till bloggen

Om någon skulle reagera på det mycket märkliga utseendet på min blogg så skall jag till mitt försvar påpeka att jag tyvärr inte fått pimpa bloggen själv. Nej, jag fick välja mellan ett gäng hemska templates och tillämpade den enda rimliga selektionstekniken, nämligen att blunda och klicka på måfå. Det tog mig 23 försök innan jag lyckades träffa på en av de minimala rutorna.

Det är helt uppenbart att min template har designats av en finnig människa med sina webdesignsglansdagar under början av 2000-talet. Då var det hett och häftigt med Flash, raka linjer och animerade menyer som lät som dörrarna i Start Trek. Jag vet, för jag var där. Jag försökte också vara lika cool som de, men hade liksom inte det rätta sinneslaget.

Idag kan jag istället stoltsera med en underbar flickvän samt vänner som jag träffat i verkligheten och inte bara känner som "l337_haxx0r".

no. 1

Jag förklarar härmed bloggen öppnad. Jag vill redan nu deklarera att jag inte kommer att vara politik korrekt, konsekvent i mina uttalanden samt växla helt ogenerat mellan tempusformer och pronomen. Ibland beskriver jag mig själv i tredjeperson, ibland till och med som "vi", fastän det bara är migsjälv det handlar om. Jag kommer att skriva ihop ord som inte skall vara ihopskrivna, men undvika att sär skriva. Jag kommer dessutom att generalisera helt fritt, även om jag hatar när andra gör det (jag nyttjar alltså redan nu inkonsekvensfriheten).

Peace out.

AFW